Jag har varit singel i ungerfär 8 månader nu,egentligen känns det hemskt men ändå så jävla bra. Man kan göra nästan vad man vill.Men ändå saknar jag någon vid min sida och nu i 8 månader har jag försökt att hitta någon,någon som jag kan ha vid min sida i vårt och tort. Jag hittade en massa killar och vi blev mer än vänner men efter ett tag kände jag att det inte fungerade. Så det blev inget för det kändes inge bra. Då kallar folk mig player för att jag försöker hitta en kille som jag gillar som jag vill ha i mitt liv. Sure kalla mig player kalla mig vad fan ni vill jag bryr mig inte. Allt jag gör är att försöka må bra och det gjorde jag inte med dom vid min sida. Jag var tillsammans med min förra kille i ett och ett halvt åt,det var en lång tid så jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig som singel. Jag hade liksom glömt hur det var. Men nu vet jag hur det är. Jag känner mig ensam lämnad och oälskad. Även fast jag har mina fina vänner vid min sida som jag vet älskar mig. Men ändå..jag har försökt hitta någon som kunnat tagit hans plats. Men det finns ingen som honom ingen så bra ingen så perfekt. Men det kommer aldrig bli vi igen det vet jag och jag vill inte det heller. Vi hade de bra en tid,men vi passade inte tillsammans nästan ingenstans. Du hade aldrig tid att träffa mig jag kunde inte träffa dig jag blev sur du blev sur,vi bråkade. Nästan varje dag,och så ska det inte vara. Ingen av oss mådde bra av det heller. Jag kan inte säga att det är bra att det blev som det blev,jag kan bara säga att det är skönt att det är över att vårat kapitel är slut för länge sen. Jag kan inte heller säga att jag inte tycker om dig att jag inte älskar dig för det kommer jag
nog alltid att göra. Iallafall en tid framöver,men jag älskar dig inte på samma sätt som förut inte alls på samma sätt. Du har gått vidare nu det har jag också för länge sen men ändå kan jag sakna dig ibland,längta efter dig.
Men som sagt vårat kapitel är slut för länge sen. Jag ville bli kär igen i någon bättre i någon finare i någon som var mer perfekt. Jag blev kär tillslut och jag hade aldrig mått så bra i mitt liv,aldrig varit så lycklig. Jag blev kär i han som jag inte fick bli kär i. Än av mina närmsta vänner. Det var så svårt att tycka om honom på ett annat sätt än vänner. Vi blev inte heller mer än vänner och vi kommer aldrig bli något mer än det. Om inte han ändrar sig och får känslor för mig igen,som han nu sa att han hade men dom försvann..jag är fortfarande kär men försöker gå vidare. Försöker glömma fösöker träffa andra men det är svårt men jag klarar det. Men det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Och kärleken skapar ett "vi" utan att förstöra ett "jag". Gå aldrig och bli kär det är bara till besvär. Först ska man kram till armarna blir lama. Sen ska man gråta till kinderna blir våta.
Ett litet hjärta står ensamt och gråter. Sårat många gånger, men ändå det förlåter. Sliter i det gör många, de bara tar och tar. Ändå står alltid detta lilla hjärta ensamt kvar. Lurat av många, de leker med det lätt. Men aldrig att någon vill behålla det på något konstigt sätt. Varför vara med i leken, när man inte reglerna kan?  Varför tro på den kärleken, som sägs vara sann? Varför leka med andras hjärtan när man har varsitt? Varför är detta lilla ensamma hjärta just mitt?. Men jag ska fortsätta leta efter någon,någon som kan få mig att må bra någon som tycker om mig för den jag är. Jag ska fortsätta göra det jag älskar och tycker om. Spela fotboll och sjunga umgås med mina fina vänner. trots allt så älskar jag mitt liv